Att livet är komplicerat, det vet vi redan. Att något kan ändras på en minut, det visste jag inte. Att livet inte gick i den banan jag ville och att jag tappade all kontroll på en dag, det visste jag inte. Jag hade inte planerat att åka 50 mil för att avsluta ett tre årigt förhållande. Jag planerade inte att göra avslut på något så fint och så bra som till slut fick en spricka i sig i en liten håla utanför Sundsvall. Det var ingenting jag planerade och när min lilla bubbla sprack, så kunde jag äntligen se världen lite klarare och inte från en skev synvinkel. Jag vet att det är svårt. Jag vet att det kommer vara svårt att omarrangera mitt liv. Från att vara i ett distansförhållande och veta att varannan helg tillhör OSS, till att inte veta någonting. Till att vara tom. Jag är van att livet går enligt min planering och att ha kontroll. Jag är van med att sväva på rosa moln. Nu har jag inte längre kontroll och jag svävar inte på rosa moln. Jag avslutar ett kapitel i mitt liv och börjar på ett nytt. Jag planerar om.

När det känns som att allting ska falla ihop, så är det förmodligen det enda som behövs. Mina vänner. Det känns så bra att ha så fina vänner.

Plötsligt blev jag rädd. Rädd av bara tanken på att om 127 dagar är en 2 och ett halvt års mardröm över. Om precis 127 dagar kommer min pojkvän hem från gymnasiet uppe i Norrland. I över två år har vi kämpat med ett distansförhållande. Innan det då? Efter 6 månader som ett par så flyttade han. Så vad gör vi när han kommer hem? Hur funkar det att INTE ha ett distansförhållande? Hur funkar det att ha ett förhållande på hemmaplan i mer än 6 månader? Hur kommer det kännas att kunna ses när som helst, var som helst? Hur känns det att inte behöva sakna någon veckorna i ände? Jag vet inte hur man INTE har ett distansförhållande och hur man förklarar att pojkvännen bor drygt en halvtimme ifrån en. Det känns sjukt att inte veta. Det känns sjukt att ha så mycket frågor om någonting som för andra är så självklart. Men jag är rädd, så otroligt rädd för att inte ha ett distansförhållande. Hur gör man liksom? Tips mottages.

Har dragit på mig en förkylning och hostar mig igenom nätterna. Snart kommer förmodligen min röst spricka också. Men jag hoppas att jag är frisk till helgen, har ganska grymma planer tills dess så.

Börjar tydligen 12.10 imorgon, så om jag nu går till skolan så får jag iallafall sova ut!

Är inte världens bästa på att blogga, men så blir det. Igår hände det omöjliga och vad som nog är varenda gymnasieelevs dröm - skolan började brinna. Haha, väldigt komiskt. Men vad ska man göra när det står 5 polisbilar, 3 brandbilar, 2 ambulanser, räddningstjänst och hela skiten framför än? Skratta kan man ju knappast göra. Händelserik vecka, polisbil ena dagen och brandbil andra dagen - det känns som om 2012 blir speciellt.

Imorgon kommer min älskling hem och det känns underbart. Behöver någon som pussar mig i pannan och håller om mig.