-
Mitt bloggande är ju ett skämt. Tror jag gav upp för ett tag sen. Men jag försöker leva livet, kramas med kompisar, pussa på min vovve, skriva prov och försöker att inte bli av med CSN bidraget. Är i totalt behov av att sova cirkus två veckor just nu och borde verkligen inte vara uppe allt för sent, men aj aj aj. Jag försöker ju som sagt leva som att det inte finns någon morgondag. Går lite ostabilt just nu.
A V I C I I
You're amazing.
Att det har gått femtionio dagar på det här året och det redan har hänt så otroligt mycket i mitt liv är helt otroligt. Jag vet inte om det är bra, eller jobbigt eller om det är konstigt. Jag vet ingenting just nu. Jag är så tom. Och så otroligt trött på att tänka. Men mitt i allt det här kan jag finna lugn och inse att det är okej att tappa kontrollen. Inse att det är okej att bara vara. Att sluta tänka för en gångs skull. Mellan polisanmälningar, spårade helger, slut på ett förhållande och spännande saker så känner jag mig trots allt pretty amazing.
Livet blir aldrig som man tänkt sig
Att livet är komplicerat, det vet vi redan. Att något kan ändras på en minut, det visste jag inte. Att livet inte gick i den banan jag ville och att jag tappade all kontroll på en dag, det visste jag inte. Jag hade inte planerat att åka 50 mil för att avsluta ett tre årigt förhållande. Jag planerade inte att göra avslut på något så fint och så bra som till slut fick en spricka i sig i en liten håla utanför Sundsvall. Det var ingenting jag planerade och när min lilla bubbla sprack, så kunde jag äntligen se världen lite klarare och inte från en skev synvinkel. Jag vet att det är svårt. Jag vet att det kommer vara svårt att omarrangera mitt liv. Från att vara i ett distansförhållande och veta att varannan helg tillhör OSS, till att inte veta någonting. Till att vara tom. Jag är van att livet går enligt min planering och att ha kontroll. Jag är van med att sväva på rosa moln. Nu har jag inte längre kontroll och jag svävar inte på rosa moln. Jag avslutar ett kapitel i mitt liv och börjar på ett nytt. Jag planerar om.
2, nästan 3.
En blir till 2. Två dagar innan treårsdagen. Vi skiljs åt som vänner. Som riktigt bra vänner och det är ett gemensamt beslut. Klart det gör ont, det gör det ju alltid. Men vi älskar varandra, kanske inte bara på "det" sättet längre.
Upp till -30 grader
What doesn't kill you makes a fighter
Change
Sing for joy.
Well well well, har ju sagt att jag inte är så bra på att blogga, men det blir ju lätt så liksom. Har fullt upp med allt annat och har bestämt mig för att leva efter mottot "man lever bara en gång", än så länge har det resulterat i väääldigt trötta mornar, förkylningar och skratt. Är ganska så trött på snön för övrigt, men jag överlever ändå.Har som sagt insett hur underbart fina vänner jag har i mitt liv och att jag inte behöver någon som är falsk och sårar mig just precis nu. Jag är precis var jag vill vara trots att något saknas, men jag vet att det kan komma tillbaka, jag vet att det löser sig. För vet ni mina vänner, det gör det alltid.
Vänner
När det känns som att allting ska falla ihop, så är det förmodligen det enda som behövs. Mina vänner. Det känns så bra att ha så fina vänner.
Fear
Plötsligt blev jag rädd. Rädd av bara tanken på att om 127 dagar är en 2 och ett halvt års mardröm över. Om precis 127 dagar kommer min pojkvän hem från gymnasiet uppe i Norrland. I över två år har vi kämpat med ett distansförhållande. Innan det då? Efter 6 månader som ett par så flyttade han. Så vad gör vi när han kommer hem? Hur funkar det att INTE ha ett distansförhållande? Hur funkar det att ha ett förhållande på hemmaplan i mer än 6 månader? Hur kommer det kännas att kunna ses när som helst, var som helst? Hur känns det att inte behöva sakna någon veckorna i ände? Jag vet inte hur man INTE har ett distansförhållande och hur man förklarar att pojkvännen bor drygt en halvtimme ifrån en. Det känns sjukt att inte veta. Det känns sjukt att ha så mycket frågor om någonting som för andra är så självklart. Men jag är rädd, så otroligt rädd för att inte ha ett distansförhållande. Hur gör man liksom? Tips mottages.
Life's a bitch, then you marry one.
Har dragit på mig en förkylning och hostar mig igenom nätterna. Snart kommer förmodligen min röst spricka också. Men jag hoppas att jag är frisk till helgen, har ganska grymma planer tills dess så.
Börjar tydligen 12.10 imorgon, så om jag nu går till skolan så får jag iallafall sova ut!
Du förlorar inte vänner, du lär dig bara vilka som är dina riktiga.
LIVIN LA VIDA LOCA
Helgen spenderades med världens bästa pojkvän, & det bästa är nog att han kommer hem i helgen också! Man blir ju lite smått glad när det brukar gå två veckor innan vi ses igen och nu så går det bara 5 dagar den här gången. Har för många anledningar till att älska livet just nu.
You won't get prettier comparing yourself to other people.
Är inte världens bästa på att blogga, men så blir det. Igår hände det omöjliga och vad som nog är varenda gymnasieelevs dröm - skolan började brinna. Haha, väldigt komiskt. Men vad ska man göra när det står 5 polisbilar, 3 brandbilar, 2 ambulanser, räddningstjänst och hela skiten framför än? Skratta kan man ju knappast göra. Händelserik vecka, polisbil ena dagen och brandbil andra dagen - det känns som om 2012 blir speciellt.
Imorgon kommer min älskling hem och det känns underbart. Behöver någon som pussar mig i pannan och håller om mig.
